I morse drack jag frukostkaffe på altanen. Det var iofs inte lika skönt väder som i går men herre gud, vem bryr sig? Så länge man inte behöver dunjacka så är allt frid & fröjd tycker jag.

Alltså så satt jag ute. Grabbarna var naturligvis med men de låg mer än satt.

När jag gick in för att hämta påfyllning hörde jag plötsligt ett "Goff",  följt av ett "Goff, Goff, Goff". Det var Gusten som med det ville tala om att nu, NU var det nåt som avvek från det normala. Jag skyndar ut för att se efter men hinner bara halvvägs när jag hör Quba gå igång med ett taktfast varningsskall.

Nu får jag lite bråttom och rundar hörnan på huset så att det blir slirspår i altanen, för att upptäcka detta...

En liten pyttig igelkott som förskrämd låg hoprullad bakom huset! 

Medan Gusten "goffade" på behörigt avstånd så gjorde Ymer en närmare kontroll av den lilla taggbollen.

Även Quba tog mod till sig att göra en närstudie.  

När hundarna tystnat så vågade igelkotten försiktigt sticka fram sin lilla näsa.

Sicken sötnos :)

Som ni vet så har liten Ysterkvist piggat på sig betydligt efter operation. Så pass mycket att veterinär Nina tyckte vi kunde plocka bort kortisonet. Det fanns ju  ingen anledning att fortsätta ge honom det eftersom allt det "onda" nu var puts väck.

Sagt och gjort, dosen trappades ner och allt var frid och fröjd.

Tills igår morse.

Då var han dålig igen, feber (39,8) och med uppenbar värk i kroppen.

Förbannat, förbannat, förbannat...  :(

Bara att åka till kliniken för undersökning. Resultatet av detta blev....ja, det blev liksom noll. Man kan helt enkelt inte säga vad som felar honom!

Alla prover man tagit har varit negativa, blodproverna har visat bra värden efter op (man tog dessutom ett nytt igår som inte visade på något onormalt), han äter med aptit, han är bra i magen, kisseriet fungerar utmärkt osv osv.

Så, det FINNS inget som kan förklara hans feber. För mer än att han faktiskt ändå (trots negativt provsvar) har någon form av autoimmunitet.

Herre min dar, kan det vara möjligt att den lille goa Ymer skulle lida av tre (3) olika åkommor? På en och samma gång???

Nu är han åter ställd på kortison.  Efter att ha fått 12,5 mg så sjönk temperaturen inom några timmar till 38,4. Även idag är han feberfri och det märks direkt på honom. Han får en piggare blick och rör sig bättre vilket gör att även en annan blir betydligt gladare och lugnare till sinnet! Framförallt blir jag lugn av att veta att det finns en medicin som hjälper honom.

Så nu vet man det - Ymer MÅSTE äta kortison! Kvarstår bara "Varför?"

Frågan är om man någonsin får veta. Visst kan man ta om alla prover men, som veterinär Nina sa, det är inte säkert att det kommer att ge oss något annat svar än det vi redan fått. Och ärligt, just nu skiter jag i varför. Jag är bara lycklig om jag kan ha en pigg och glad liten Ysterkvist som inte har ont. En liten Ysterkvist  som kan fortsätta att förgylla min tillvaro och vara den kära vän han faktiskt är!

Du och jag, Ymer - vi ska fröjdas tillsammans länge, länge. Visst då?