Ymer skulle ju leva i mååånga år till. Han och jag skulle ju bli gamla ihop, sitta på hemmet och gunga gungstol och prata om tider som flytt.

Nu blir det inte så.

Ymer blev i måndags blockhalt på höger fram. Stödde överhuvudetaget inte alls på det benet. I tisdags blev det besök på kliniken och röntgen visade en riktigt, riktigt ful pålagring på armbågen. Så ful att vet´s spontanta reaktion blev; Helvete!

Liten Ymer har hanterat sin magkatarr, klarat av urinstenar, kämpat sig genom och förbi cancern men det här, det kan inte ens Ymer bli frisk ifrån.

Hur ÄR det möjligt?

Varför? Varför? Varför?

Varför ska denna lilla hund drabbas av allt detta??? frågar jag mig

Sen gråter jag.

Ymer har fått en injektion kortison rakt i leden, han har fått Cartrophen och Hyaluronsyra (även kallad "tuppkam" eftersom det framställs av tuppkammar) som smärtlindring och faktiskt, idag skuttar han på riktigt bra på alla sina fyra ben.

Och då, mitt i gråten, kommer skrattet och jag och Ymer bestämmer oss för att vi tar en dag i taget. Kan det bli kvalitetsliv (á la Ysterkvist naturligtvis!) då kör vi!!

Jag får organisera om i flocken så att alla får göra det de kan. För göra saker, det vill Ymer. Han vill vara hund med allt vad det innebär och det ska jag se till att han får vara!

Nu ska vi gå ut i solskenet och göra "hundiga" saker och sen ska vi förbereda morgondagen. Då får vi nämligen storfrämmande! Uuuuuuuuuj, så kul det ska bli :)