Det  slog mig häromdagen:  Det är inte klokt vad jag GILLAR  mina hundar!!

Och då inte som i ”Oh så fina ni är, här  får ni varsin Frolic”-gillar utan som i ”Jädrar vilka sköna individer ni är!!”-gillar.

De är absolut inte världens  bäst uppfostrade jyckar, det är jag den första att erkänna. De är heller inte de lydigaste. Nä, de kan faktiskt uppföra sig som ett gäng förortsligister och vara ganska påfrestande för omgivningen.

De är heller inte några ”A-hundar”.  Alla har de något som man skulle önska mer av/mindre av/fanns/inte fanns osv osv men – då vore de ju inte just de individer som de är. Och det är ju precis DE jag gillar!

Jag gillar Ymers egensinnighet (för att inte tala om hans fluffiga rumpa :)  Gustens gosighet och hans tjolahopp-inställning. Jag gillar Qubas vilja att försöka förstå och göra rätt. Och  hans kel & mys-sida :)

Jag gillar deras bussiga attityd, sköna stalj och deras glädje inför allt.

Föreslår jag promenad;  Kul! träning; Yes! vila; Nice! vara ensamma; Helt ok! få besök; Skoj!  ja, i stort sett ALLT ställer de sig positiva till.

T o m mindre roliga saker som att klippa klor eller gå till veterinären.

Och sist men inte minst – håll i er nu! – jag gillar lukten av deras tassar!!!  Jodåsåatt, så långt ner i hundträsket har jag sjunkit :))

Som sagt, jag gillar verkligen Grabbarna, med hull och hår och jag är genuint och innerligt glad att jag delar liv och leverne med just dem! 

PS. Om nu någon undrar så gillar jag Hjalmar oxå. Nästan varje dag... ;) DS