Jomen, igår hade vi storfrämmande i det Larssonska hushållet.

Den bloggande Lotti var på soloturné och ett av stoppen gjorde hon hos mig & Grabbarna. Och det, trots att hennes GPS sa att min adress inte gick att hitta. (Ehh??? Vilken skit-GPS!!)

Nu är Lotti lyckligtvis en handlingskraftig kvinna så hon övergav helt enkelt den trilskande tekniken och körde "the old fashion way" = läsa vägskyltar och följa manuellt givna vägbeskrivningar och vid lunchtid svängde hon in på garageuppfarten.

Ymer var först ut att möta. Skälla, skälla, hälsa, hälsa, pussa, pussa :)

När han pussat klart fick han paket. Och paket - DET vet Ymer vad man gör med!

Snöre...bort!

Papper...bort!

Och 0,34 sekunder senare är paketet öppnat!   

Sen var det Gustens tur att hälsa. Och få paket.

Nu är han inte lika girig som storebror. Nix! Gurra han sätter närhet och mänskligt umgänge i första rummet. Men det är klart, fådda paket är ju ändå fådda paket ;)

- Lite mer till höger...där ja!! Oooo ja!!!

Men till slut kunde inte heller Gusten hålla sig från att öppna sitt paket.

- Vad kan det vara? Spännande, spännande....

Nummer tre i hälsarskaran (Ett meddelande! Jag ber alla "felläsare" att speciellt uppmärksamma att det står häLSarskara. Inte häRSKarskara! Slut på meddelandet)  var Quba. Han tar inte omvägen runt svansviftning och diskret nosande när han möter gäster. Nä, han går rakt på!

- P U U S S S S ! ! ! 

Det var tydligen ett framgångsrecept för sen föll de i "varandras armar" :)

Mys & gos och utbyte av ömhetsbetygelser.

Därefter var det paketutdelning.  

- Till mig?? Å tack!

Sen körde det ihop sig lite. För Quba, alltså. Han har inte så bra kläm på vad man gör med paket nämligen. Men Lotti, hon kom genast till hans assistans och höll en mycket pedagogiskt lektion i paketöppning.

- Titta nu Quba, så här gör man....

Ju fler sinnen man använder, ju snabbare går inlärningen, sa Fröken Lotti. 

- Sniff sniff snus, sa Quba

M u u u m s i g t ! ! !

Sen var det ÄNTLIGEN min tur att hälsa (Hej, hej, kul, kul, kram, kraaam!)

och få present (Tack, tack, jättetack!)   

Och jag, JAG behöver då ingen hjälp att öppna min present. Nähädå, kan själv!! :)

Därefter förflöt besöket genom prat, skratt, skratt, fniss, mera prat, mat, prat, prat, fniss, kaffe osv osv osv....

Lotti;

Det var SÅÅÅ kul att träffas och jag ser verkligen fram mot nästa gång.

Då kanske jag även får förmånen att träffa Hovis. Och Emil! :)

Ymer skulle ju leva i mååånga år till. Han och jag skulle ju bli gamla ihop, sitta på hemmet och gunga gungstol och prata om tider som flytt.

Nu blir det inte så.

Ymer blev i måndags blockhalt på höger fram. Stödde överhuvudetaget inte alls på det benet. I tisdags blev det besök på kliniken och röntgen visade en riktigt, riktigt ful pålagring på armbågen. Så ful att vet´s spontanta reaktion blev; Helvete!

Liten Ymer har hanterat sin magkatarr, klarat av urinstenar, kämpat sig genom och förbi cancern men det här, det kan inte ens Ymer bli frisk ifrån.

Hur ÄR det möjligt?

Varför? Varför? Varför?

Varför ska denna lilla hund drabbas av allt detta??? frågar jag mig

Sen gråter jag.

Ymer har fått en injektion kortison rakt i leden, han har fått Cartrophen och Hyaluronsyra (även kallad "tuppkam" eftersom det framställs av tuppkammar) som smärtlindring och faktiskt, idag skuttar han på riktigt bra på alla sina fyra ben.

Och då, mitt i gråten, kommer skrattet och jag och Ymer bestämmer oss för att vi tar en dag i taget. Kan det bli kvalitetsliv (á la Ysterkvist naturligtvis!) då kör vi!!

Jag får organisera om i flocken så att alla får göra det de kan. För göra saker, det vill Ymer. Han vill vara hund med allt vad det innebär och det ska jag se till att han får vara!

Nu ska vi gå ut i solskenet och göra "hundiga" saker och sen ska vi förbereda morgondagen. Då får vi nämligen storfrämmande! Uuuuuuuuuj, så kul det ska bli :)

Nu går jag inte bara på Svartbergskurs eller hänrycker mig i skogen eller tar körlektioner. Nähädå! Jag är hos grannen och dricker bubbel också!

Häromkvällen packade jag min polska picknick-korg...

med mååånga läckerheter och med den i högsta hugg traskade jag över till grannen.

Där dukades allt fram och det hördes ett P Å F F F ! följt av ett välbekant kluckkluckkluck sen ett SKÅL! avslutat med ett uppskattande aaaaahh!!! 

Och därmed hade vi skålat för att vi snart inte kommer att vara grannar. DET i sig är verkligen inget att fira. Nej, ABSOLUT inte!!!!  Men fakta kvarstår, vi kommer snart inte att vara grannar eftersom jag har sålt mitt hus. Jovisst, förstår ni!

Det kom nämligen förbi ett par som önskade köpa och jag....ja, jag tänkte "Varför inte?" och slog till! 

Sen slog det mig... var tusan ska JAG bo då??????????

Måste jag tälta? Bygga mig en koja i skogen? Ska jag flytta in i den lilla stugan som jag hittade häromdagen? Eller blir det en etta med vädringsfönster i någon betongförort???? Som ni förstår är frågorna måååånga men svaren är få.

Det sista jag funderade på var att göra en "Berg flyttar in"  fast i stillbildsformat.

Javisst, jag & Grabbarna och en, till skillnad från Berg, gul väska flyttar in hos olika hundbekanta och bekanta med hund, provligger sängar, inventerar kylskåp och sonderar terrängen efter kissvänliga buskar.

Ja, det sista gäller ju inte mig då! Nä, jag är rumsren och går på toaletten som vanligt folk. No worry´s där!

Sen lägger jag ut bildreportaget på bloggen och får massor av nya läsare (som jag sen kan flytta in hos...he he he) och på detta sätta kan jag & Grabbarna hålla oss flytande!

Alltså, det är ju inte klokt såna bra ideér som poppar ut ur mitt huvud!!!!

En annan idé är att jag googlar på "Hus till Salu" ...

Två hela dagar med bara hundträning, DET är livet det! :)

Första dagen var det Fröken Nina som höll i lektionerna.  Hon hade MÅNGA tips, råd och ideér som hon delade med sig av. Bl a "Oj...så det vart".

Ett mycket bra tips som vi alla tog till oss ;)

Sen övade vi. Uj, så vi övade! Vi övade:

Halsen uppåt sträck! 

Mun-mot-mun-metoden  

Jonglering med grön pip  

Hämt av grön pip  

Hopp medelst skutt  

samt...

Tunga utåt...häääng!!

Efter den hårda träningen var vi tacksamma över att få åka till vandrarhemmet, äta en bit mat samt vila lite.

Och det var DÅ vi fick kungligt besök!!

KUNGEN KOMMER!  

Åhh, så stilig och majestätisk har var!

Nu brydde sig Kungen föga om någon fjäskande undersåte vid namn Larsson. Nääe, verkligen inte! Kungen, han spanade efter något HELT annat. Som en bredbröstad boxertjej...

- Tjena, Kungen här. Och du heter?

- Sa du Ambra?  

Nåväl, även om  Kungen inte kände för att ha någon djupare kontakt med tvåbenta beundrarinnor så var man ju över sig glad att han ändå gjorde sig omaket att komma. Och framförallt, att han lät sin matte följa med!!

* * * * * *

Nästa dag var det Magister Kenth som höll i lektionerna. Det bjöds på ännu fler kloka och förnuftiga råd, tips, åsikter och insikter.

Vi tränade bl a:

Svans utåt...sträääck, öronen böj! 

Ehh.....framförgående???

Men Quba då, kanske nån undrar. Skulle inte Quba träna?

Jo, det var ju tänkt så....

Meeeen kom nu Quba, sluta trilskas!! Vi MÅSTE gå på lektionen begriper du väl!!

* * * * * *

Skämt åsido, det var två MYCKET givande dagar! Jag fick med mig mängder av goda tips på hur jag och Quba ska lägga upp den fortsatta träningen, så nu känner man sig ytterligt inspirerad att träna, träna och träna lite till!

Att jag sen fick tillfälle att träffa Kungen och hans matte....ja, det var ju själva pricken över det berömda i;et :))

Ja, inte riktigt än då. Vi ska nog sova en sväng först. Men i arla morgonstund far vi iväg till Olandstraktens BK för här ska tränas hund i dagarna två för Svartberg.

Bilen är startklar, allt är packat (tror jag...) och Ymer har checkat in på Hundpanget. Eftersom han inte riktigt är på topp så får han vila sig i form där. Äta gräddbakelser,  ha flickor på rummet och annat som sätter guldkant på en vättes vardag ;)

Vi andra har sagt Hejdå! till Igge Pigge Kott som tillsammans med Hjalmar lovat hålla koll på huset. "Inte nalla i mjölkförrådet bara" sa jag med sträng röst och det lovade de dyrt och heligt, att DET skulle de inte göra! F-n tro´t....

Färdplanen den är också utstakad. Enligt Eniro så skulle det ta 1 timma och 60 minuter från dörr till dörr. 1 timma och 60 minuter?? Jaha! Varför inte säga

2 timmar jämt då??? Måhända de har en annan tideräkning där uppe i "norr"...

Mot sängen, Grabbar - nu måste vi sova!

I morse drack jag frukostkaffe på altanen. Det var iofs inte lika skönt väder som i går men herre gud, vem bryr sig? Så länge man inte behöver dunjacka så är allt frid & fröjd tycker jag.

Alltså så satt jag ute. Grabbarna var naturligvis med men de låg mer än satt.

När jag gick in för att hämta påfyllning hörde jag plötsligt ett "Goff",  följt av ett "Goff, Goff, Goff". Det var Gusten som med det ville tala om att nu, NU var det nåt som avvek från det normala. Jag skyndar ut för att se efter men hinner bara halvvägs när jag hör Quba gå igång med ett taktfast varningsskall.

Nu får jag lite bråttom och rundar hörnan på huset så att det blir slirspår i altanen, för att upptäcka detta...

En liten pyttig igelkott som förskrämd låg hoprullad bakom huset! 

Medan Gusten "goffade" på behörigt avstånd så gjorde Ymer en närmare kontroll av den lilla taggbollen.

Även Quba tog mod till sig att göra en närstudie.  

När hundarna tystnat så vågade igelkotten försiktigt sticka fram sin lilla näsa.

Sicken sötnos :)

Som ni vet så har liten Ysterkvist piggat på sig betydligt efter operation. Så pass mycket att veterinär Nina tyckte vi kunde plocka bort kortisonet. Det fanns ju  ingen anledning att fortsätta ge honom det eftersom allt det "onda" nu var puts väck.

Sagt och gjort, dosen trappades ner och allt var frid och fröjd.

Tills igår morse.

Då var han dålig igen, feber (39,8) och med uppenbar värk i kroppen.

Förbannat, förbannat, förbannat...  :(

Bara att åka till kliniken för undersökning. Resultatet av detta blev....ja, det blev liksom noll. Man kan helt enkelt inte säga vad som felar honom!

Alla prover man tagit har varit negativa, blodproverna har visat bra värden efter op (man tog dessutom ett nytt igår som inte visade på något onormalt), han äter med aptit, han är bra i magen, kisseriet fungerar utmärkt osv osv.

Så, det FINNS inget som kan förklara hans feber. För mer än att han faktiskt ändå (trots negativt provsvar) har någon form av autoimmunitet.

Herre min dar, kan det vara möjligt att den lille goa Ymer skulle lida av tre (3) olika åkommor? På en och samma gång???

Nu är han åter ställd på kortison.  Efter att ha fått 12,5 mg så sjönk temperaturen inom några timmar till 38,4. Även idag är han feberfri och det märks direkt på honom. Han får en piggare blick och rör sig bättre vilket gör att även en annan blir betydligt gladare och lugnare till sinnet! Framförallt blir jag lugn av att veta att det finns en medicin som hjälper honom.

Så nu vet man det - Ymer MÅSTE äta kortison! Kvarstår bara "Varför?"

Frågan är om man någonsin får veta. Visst kan man ta om alla prover men, som veterinär Nina sa, det är inte säkert att det kommer att ge oss något annat svar än det vi redan fått. Och ärligt, just nu skiter jag i varför. Jag är bara lycklig om jag kan ha en pigg och glad liten Ysterkvist som inte har ont. En liten Ysterkvist  som kan fortsätta att förgylla min tillvaro och vara den kära vän han faktiskt är!

Du och jag, Ymer - vi ska fröjdas tillsammans länge, länge. Visst då?

Jag säger som Fylking; ÄNTLIGEN! Jo, den envisa snuvan har klingat av och jag behöver inte längre gå runt med en hushållspappersrulle under armen. Och det betyder att jag har händerna fria till andra saker, som hundträning t ex.

Igår packade jag in Grabbarna och mig själv i bilen och sen for vi söderut för att besöka Utmanaren i hennes nya hus. Wow, vilket mysigt hus!! Ett sött, rött hus med välklippt appellplan och avancerad kaffemaskin.

"Jag tar gärna en kaffe latte" sa jag. "Men utan latte. Ta mjölk istället" tillade jag. Man vill ju vara liite märkvärdig sådär när folk ståtar med rostfria baristaapparater ;)

Nåväl. Efter fika och husesyn så blev det hundträning. Ymer tränade och Quba tränade och båda skötte sig. Gusten tränade också, bl a "Runda Pinnen".

- Mot pinnen sa du?  Nema problema!

- Du får väl med det här på bild nu?

- Jösses, jag håller ju världklass!!! 

Kan inte annat än hålla med lilla Aktersnurra - han var verkligen duktig!

- Duktig du! Ta kampis!!!!, sa jag och kastade....

Ehh...hmm...ja ja, man kan ju inte lyckas varje gång...

Glad Gusten som till slut fick leka med sin kampis

Sen ville Gusten leka Utställning men det ville inte vi.

- Alltså kolla....värsta hunken!

Vi tog istället fram en rostfri hink och sen fick JonJon leka "Så går jag runt en rostfri hink"

Detta är den rostfria hinken.

Detta är den runtgående Jonjon. 

Detta är den runtgående Jonjons nöjda matte.

Kamp med runtgående rottweiler. Grrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!  

Vid det här laget var vi rejält hungriga och måste äta lunch. Det bjöds på fetaostsallad med kräftstjärtar. Rysligt gott!!

Lunch vid runda bordet. 

En annan sak vi ägnade dagen åt var "Familjeporträtt".

Det gick till så att vi tog en familj, i det här fallet Utmanaren och hennes hundar, de ställde upp sig och sen ankom det på mig att få till ett snyggt foto på nämnda grupp.

- Titta nu in i kameran. Cheeeese, allihopa!

- Du Matte, vart skulle vi titta? 

- Titta där, rakt fram. Ser ni inte kameran?

- Näääee, vi ser INGEN kamera. 

Ja, och så där höll det på en god stund. Man tittade hit, man tittade dit, man lade sig ner, man knep med ögonen och man hade åsikter om bildkompositionen...

- Drägel ÄR en del av min personlighet. Det tycker jag ska synas på fotot!

- Jaha. Då ska det synas att jag kan göra trick med min tunga! Faktiskt!! 

JÖSSES!!!

Trot eller ej, efter sjuttioelva omtagningar så blev det till slut en bild som kunde failas i mappen "Den får banne mig duga".

* * * * * * * *

Tack snälla Utmanaren för din gästfrihet!

Vi kommer gärna fler gånger och vattnar astilben och rullar oss i gräset :)