Jag och stegar är ingen lyckad kombination. Nix! Vi lirar liksom inte på samma planhalva.

Ta idag t ex.

Jag fick för mig att jag skulle putsa mina hallfönster och gick glatt över till Grannen och lånade deras tredelade stege. Mina fönster är nämligen placerade på sisådär fyra (4) meters höjd, därav behovet av lång stege.

Kånkade hem nämnda stege, reste den mot väggen och försedd med fönsterputsattiraljer, började jag klättra.

Jag kom halvvägs!

Någonstans på vägen mellan idén att putsa och Grannen,  förträngde jag att jag faktiskt har höjdskräck och den skräcken sätter in så fort jag når över "pallnivå"!!

Suck!

Jag gjorde några fler försök att nå toppen...men icke. Det enda jag lyckades med var att torka rent i ventilen som är placerad halvvägs upp på väggen. Nåja, alltid nåt :)

Nu tänkte jag angripa detta problem a la hundträningsmodellen. Jag låter stegen stå kvar. Lite så att jag kan vänja mig vid tanken på att klättra upp.

Har under eftermiddagen rört mig runt, framför och under ste...gulp!!..

u n d e r  s t e g e n...ohh nej!!!...

... i kantarellträsket, närmare bestämt. Jag KAN helt enkelt inte gå i skogen utan att spana efter dessa gulingar! Det är som en drog, ett gift...

Så snart jag sätter min fot i skogsbrynet så går "svampradarn" igång - swiiii -whruuu - blink blink - zoom - plingpling:  

*KANTARELL* *KANTARELL* *KANTARELL*

Å någonstans - i byxfickan, i jackfickan, i stövelskaftet -  har jag alltid en eller tjugotre bajspåsar tillhands att plocka i.

(hur påsarna har hamnat där har jag ingen aning om! Jag har då ABSOLUT inte lagt de där!!!)

När den där radarn går igång och min blick blir så där introvert och avskärmad, då suckar båda Grabbarna tungt.

- Å nej - inte nu igen!!! Det där är faktiskt ingen KUL lek....snälla matte, kom nu!

Men jag varken hör eller ser. Ja, i vart fall ingenting annat än svamp...

- Men strunta i att plocka dem då!!, kanske du säger.

Absolut - om det inte vore för att jag då drabbas av klåda!! Jovisst, en otroligt ihärdig och irriterande klåda. I fingrarna...

Nä, jag får helt enkelt söka för detta! Måste finnas någon form av hjälp att få, någon stödförening att bli medlem i eller om jag kunde få ett par specialglasögon som kunde korrigera mitt sjukliga kantarellseende.

Ett annat alternativ är att jag enbart beträder asfalterade ytor fram till snön lägger sig.

Håhåjaja...